Folkbildningen hänger ihop, till skillnad från regeringens politik

Regeringen vill se en tydligare koppling till arbetsmarknaden hos folkhögskolorna. Det är i grunden något positivt. Folkhögskolorna är duktiga på att anordna kurser med specifik inriktning och beredda att göra det snabbt.

Men den ensidiga inriktningen vittnar om en okunskap om vad folkhögskolor är och vad som är deras stora styrka, nämligen att möta människor i utanförskap där dom befinner sig, mentalt, socialt och utbildningsmässigt.

Det verkligt fantastiska med folkhögskolorna är inte huruvida människor kommer direkt i jobb eller inte direkt efter utbildningen, det fantastiska är att man i så hög grad lyckas få in människor i sociala sammanhang där de kan ta till sig kunskap och så småningom arbete.

Med en ensidig inriktning på utbildningar som leder direkt till jobb kommer man att missa den stora grupp som trots stor efterfrågan på arbetskraft inte kommit i arbete. Det är en grupp där insatser från Komvux, SFI med flera misslyckas men där folkhögskolorna lyckas. Deras studiemotiverande kurs är ett lysande exempel på hur det går att förändra människors framtid. Tyvärr har arbetsförmedlingen nästa upphört att anvisa personer.

Måhända är ordet slakt för starkt när det gäller folkhögskolorna. De 1,7 miljarder för studieförbunden som Mathias Bengtsson pratar om är mycket pengar men de 1,3 som är resultatet när regeringens politik genomförts är mindre.

Om regeringen fortsätter på den inslagna vägen leder det helt visst till omfattande slakt eller nedläggning. Delar av landsbygderna riskerar bli utan folkbildande arrangörer.

Regeringens motiv för neddragningen av studieförbundens anslag grundar sig i föreställningen om ett omfattande fusk. Jag undrar om man inte förläst sig på rapporter som påvisar fusk lokalt, mest i Stockholm. På känt maner drar storstadsnormerande politiker alla över en kam och landsbygden drabbas. Studieförbunden är den enda organisation som har verksamhet i alla landets 290 kommuner .

Naturligtvis fuskar inte majoriteten av studieförbunden ute landet och regeringen negligerar också det faktum att studieförbunden redan lagt ner ett stort arbete på styrning och kontroll sedan problemen uppdagades. Straff som egenvärde tycks vara regeringens melodi.

Den största vinsten med studieförbund är att de erbjuder en infrastruktur för föreningar: lokaler, utrustning, personal. Den osynliga verksamheten, cirklarna skapar gemenskap kring ett gemensamt intresse, på det sättet avlastar de kommunerna mycket vad gäller psykisk ohälsa.

Vill man satsa på folkhögskolorna kan studieförbunden vara ett alldeles utmärkt sätt att nå den effekten eftersom vissa studieförbund är huvudman för folkhögskolor. Folkbildningen hänger ihop till skillnad från regeringens politik.

Avslutningsvis så stärks inte folkhögskolorna av regeringens politik, de får en större andel av en krympande kaka.

Hans Johanson (C)